Ett tag nu har jag gått runt och tänkt på ifall jag ska sluta gå till min psykolog eller inte. Hon är mer

än bara en psykolog för mig,hon har blivit som familj därav har beslutet blivit ännu jobbigare för min

del vad som är rätt att göra. Men kan inte heller gå ditt bara för att jag tycker om henne så mycket

som person,vet ju att hon finns kvar i mitt liv och bara är ett samtal bort. Har känt några veckor nu

att jag skulle klara mig på egen hand. Har gått hos henne ungefär ett och ett halvt år nu, det är rätt

lång tid mycket har hänt. När man kollar tillbaka när min depression började tänkte jag att det bara

var början på många år av helvete men jag har inte levt på många år på grund av att livet har varit

ivägen och det fick mig att vilja ta en revansch mot livet. Ett och ett halvt år senare står jag nu här

med båda fötterna stadigt på marken,starkare som person som människa & jag ser fram emot allt

vad livet har att erbjuda. Jag valde att sluta gå till henne,jag ringde henne idag. Det var ett jobbigt

samtal att säga det till henne men också en lättnad för min egen del. Precis som hon sa till mig att

det har varit målet hela tiden. Jag håller med men samtidigt är det läskigt att klippa våra band som

funnits där som en trygghet. Nu måste jag börja tro på mig själv. Helt och hållet. Det här blev stort

beslut för mig men har verkligen tänkt igenom och känt efter,jag vet att det här är helt rätt beslut :)