Jag läste en artikel igår på aftonbladet om en 23-årig kille från norge som hemskt nog var med om

jordbävningen i grekland för någon vecka sen. Han har spelat fotboll hela sitt liv,det han brinner för

vilket jag vet hur det är att ha något man lever för. I den här jordbävningen gjorde han sig så pass

illa att han behövde amputera båda benen ovanför knät. Jag kände verkligen med honom,jag som

dansat hela livet kan inte tänka mig hur det skulle vara att aldrig mer få använda mina ben igen till

att dansa. Men då uttalade han sig hur han ska få proteser,han känner sig motiverad till att kanske

bli en ännu bättre person än han var innan allting hände. Han kommer aldrig mer kunna spela som

han gjort hela sitt liv men han kommer kunna gå,simma och göra andra aktiviteter. När jag har läst

klart artikeln började jag tänka - den här killen ung är han också har precis varit med om en hemsk

sak på sin semester och miste sina båda ben på köpet,hur kan han vara positiv om att livet kommer

bli bra igen,allting kommer ordna sig han känner sig hoppfull. Jag blir mega imponerad utav dessa

personer som varit med om hemskare grejer än mig men han är den som fortsätter framåt,han har

dåliga dagar som han skrev precis som oss andra. Men jag förstår inte hur dom inte får panik över

hur deras liv kommer bli nu,medans jag får panik om minsta lilla sak i livet. Jag skulle vilja träffa en

sån här person som på något sätt fått sitt liv svårare men håller glöden uppe trots vad som hände.

Jag verkar aldrig kunna komma över mitt förflutna hur hårt eller hur länge jag än kämpar med det.

Det känns omöjligt. Mitt förlutna har gjort mig väldigt osäker på mig själv,rädd att vara lycklig eller

bli lycklig för tänk om det inte är på riktigt? Vill alltid att alla ska tycka om mig annars får jag panik

och måste prata med personen för att bli förstådd. Är konstant rädd att bli lämnad om det är utav

en pojkvän,en nära vän eller någon som hjälpt mig i livet. I mitt förhållande tillexempel känner jag

en press från mig själv att vara extra romantisk,alltid säga fina saker och visa hela tiden hur mina

känslor är för honom för ifall jag inte gör det då kanske han tycker jag är tråkig, jag duger kanske

inte för honom eller räcker inte till. Han vet hur jag pressar mig själv,hur känslan av att bli lämnad

som satt prägel på mitt liv fått sina djupa sår där inne i själen. Det har gått tio år sen jag träffa min

pappa,förrän för sju månader sen tog vi upp kontaken igen. Jag ville som alla andra ha en pappa

min pappa i mitt liv som alla andra. Det kändes bra,jag såg fram emot varje gång vi skulle ses,när

han skickade ett sms. Men sen för tre månader sen gjorde han bort sig,precis som alla gånger vi

försökt ha en relation. Den första månaden tyckte jag det bara var skönt att ha honom ute ur mitt

liv,jag vet ju själv att det aldrig kommer funka på grund av hur han är. Men nu i några veckor dom

senaste veckorna börjar det kännas jobbigt igen. Sättet han valde att lämna som gjorde att inget

mellan oss fanns längre, hur han krossade mitt barnhjärta för tusende gången. Under fyra år var

jag tillsammans med en kille som var min stora kärlek,jag gjorde allt för den här killen. Men flera

gånger under våra fyra år fick jag meddelanden av tjejer att han flörtar med dom eller deras vän

på nätet,hur dom träffats och vart otrogen mot mig. Jag trodde på han varje gång något sånt här

kom upp. Han lämnade mig åtta gånger dom sista två åren men kom tillbaka och böna verkligen

om en ny chans. Jag var ung,dum och galet kär i honom. Till slut lämnade han mig för en annan

han haft jag vet inte hur länge bakom min rygg. Trots att det gått fem år sen vi gjorde slut känner

jag mig mer dum som förstått mer dom senaste åren hur det faktiskt låg till. Under min skolgång

från ettan till nian med tre olika skolor under åren hamnade jag på hemskare skolor. Mobbningen

började redan i första klass ända upp till nian. Det var nio långa år att stå ut med klåpord,sparkar,

utfrysning,utskrattad och förnedring. Det har vart en jobbig,tuff och ensam uppväxt men jag har

kommit ut ur det starkare däremot har jag en fot i det förflutna och en i nuet. Det är som att stå i

klister,samtidigt som tankarna aldrig är tysta. Det finnas annat jag också varit med om men det

skulle ta hela natten att skriva om. Hur kan någon som mist båda sina ben som aldrig mera får

spela sin älskling sport se ljust på livet medans jag som varit med om andra hemska saker men

jag har mina ben och mycket annat att vara glad över i mitt liv men varför är då han mer positiv

än mig? Vart får han modet att våga ta sig ut trots alla hinder han kommer möta dagligen hela

livet? Jag vill veta,jag vill förstå för jag vill också kunna stänga en dörr och öppna en annan....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gick runt hela morgonen idag och var helt säker på att det var onsdag idag. Glädjen när jag satt på bussen några timmar senare och kom på mig själv -men vänta,det är fredag idag! Då kan man ju inte annat än bli glad :D Tog nyss cykeln till af...

För ett år sen fick vi reda på min morfar drabbats av en väldigt ovanlig blodcancer,man får 2 till 5 år att leva och det har snart gått två år. Det är skrämmande. Till en början var det egentligen ingen som förstod att det var allvarligt men dom ...

Long time no see,nu blev det ett till sånt där långt uppehåll som jag sa till mig själv att det inte skulle bli den här gången men vi kan kalla det ledighet under sommaren. Jag kan inte förstå hur vi redan är i augusti ?? Vi gick nyss och vänta p...

    Vill önska alla en trevlig valborg,hoppas den blir mysig och bra vad ni än gör. Jag ser fram emot min valborg som jag trodde inte skulle bli av men nu kommer den bli bättre än vad jag kunde hoppats på. Glad valborg på er <3 ...

I hela mitt liv har jag sökt efter uppmärksamhet,godkännande och kärlek från min pappa men hur mycket jag kämpade och visade hur duktig jag var dög det aldrig. Vad jag än gjorde var det aldrig för mig själv,det var alltid för att göra pappa stolt...