Direktlänk till inlägg 28 april 2017
I hela mitt liv har jag sökt efter uppmärksamhet,godkännande och kärlek från min pappa men hur
mycket jag kämpade och visade hur duktig jag var dög det aldrig. Vad jag än gjorde var det aldrig
för mig själv,det var alltid för att göra pappa stolt men fick aldrig höra dom orden från honom,inte
en ända gång som barn. Har också känt att jag aldrig kunnat vara mig själv utan jag måste vara
den som pappa tycker jag borde vara vilket jag idag fattar är helt fel. Den här pressen och stress
som fanns inom mig blev till slut för påtaglig att jag inte kunde leva mitt liv. Under arton år fanns
det ingen annan vägg att ta än att stå ut men väl vid 18års ålder fick jag nog,nu räckte det tyckte
jag och satte ner näven i bordet. Jag ville aldrig mer se honom,jag var äntligen fri och det var det
bästa beslutet jag någonsin tagit. Men saknaden efter mina syskon,ansvaret som storesyster och
längtan efter min pappa blev för stor när allt väl kom ikapp mig. För fyra månader sen plingade min
mobil till,det var pappa. Mitt hjärta stannade för ett tag,var det här sant? Han ville ses på en fika &
se om vi kan börja om då vi inte setts på tio år. Det här var stort,så klart nästan som ett mirakel att
min största dröm kommit i uppfyllelse,få tillbaka min familj. Vi fikade,vi pratade,vi kramades och sen
dess har allting känts jätte bra. Till för två dagar sen. Vi hade inte setts på en månad då jag har vart
sjuk länge. Allting var som vanligt,det flöt på som det brukar men sen kom det. Det där jag fruktat så
länge sen fyra månader tillbaka.Det var som att bli 10år igen och lyssna på hur dålig man är,vad jag
gör fel,hur jag borde vara,hur patetisk man är och hur jag aldrig kommer få ett liv. Jag satt och lyssna
en hel timme,grät och visste inte vad jag skulle ta mig till. Vi har inte setts på tio år,vi har träffats sju
gånger under fyra månader men han pratade till mig som om han kände mig,att han visste vad som är
bäst för mig. Som vanligt pratade han till mig som en psykolog och inte en förälder. Till slut brast det,
jag skrek nästan på han och sa allt jag kände -kommer du ihåg när jag var liten och du sa: du kommer
aldrig bli någonting!? När jag fått ur mig allt bad jag honom att gå. Han gick mot hallen,satte på sig sina
skor och jacka,låste upp dörren,gick och smällde igen dörren. Vilken pappa till pappa man har. Jag var
inte förvånad att det här hände men ändå förvånad. När han gick vek mina ben sig och bara grät till att
mamma kom och hämta mig. Jag vill aldrig mer se honom. Jag mår väldigt bra idag trots det som var
för nu vet jag hur det det kunde bli om vi skulle ta upp relationen igen,alltså dåligt. Nu slipper jag frågor
och funderingar som funnits i tio år. Nu kan jag få ro i kroppen. Men jag är jätte arg. Fast nu känner jag
mig lättad att slippa leva utan honom men klart det gör ont att förlora sin pappa för tredje gången men i
längden vet jag att det här är för det bästa. Jag har även lärt mig att jag kan inte alltid fixa det som är
trasigt,ibland ska saker bara vara som dom är. Det här ansvaret som storesyster måste jag släppa för
jag kan inte finnas för några som inte vill finnas i ens liv. Har trott i flera år att jag kommer aldrig bli glad
om inte dom här personerna finns i mitt liv men äntligen har jag öppnat mina ögon och något sa klick att
jag har hela den här tiden haft allting framför mig som jag behöver. Men jag är stolt över mig själv,tänker
aldrig mer ursäkta mig över den jag är,det finns bara en av mig. Det här blir min nya start i livet,jag är fri.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
||||||||
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
|||
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
|||
17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 |
|||
24 | 25 | 26 |
27 |
28 | 29 |
30 | |||
|