Jag gick runt hela morgonen idag och var helt säker på att det var onsdag idag. Glädjen när jag satt

på bussen några timmar senare och kom på mig själv -men vänta,det är fredag idag! Då kan man ju

inte annat än bli glad :D Tog nyss cykeln till affären både för att slippa gå och bära en tung påse med

mat men också för att tvättstugan är vid sju. Det små regna lite och ganska mycket motvind,iallafall på

hemvägen. Tvätta på en fredag hör inte till min vanlighet men då jag åker på mini-semester på söndag

är det lite kläder som måste tvättas. Föredrar ni fredags eller lördagsmys?? Jag är mer för fredagsmys

vet inte varför men man har hållt igång hela veckan och kämpat på för att komma till den där fredagen.

Fredagskänsla är nog något vi alla känner igen,en bra känsla som spritter i hela kroppen och inget kan

förstöra din dag. På erat fredagsmys på kvällarna,vad äter ni helst. Godis,chips med dipp eller popcorn?

Jag är varken godis eller chips människa men har mina perioder då jag äter godis varje helg sen ibland

kan det gå månader utan godis. Men sen jag och min pojkvän var iväg på semester 1vecka då  blev det

en hel del godis,sen dess har jag fått ett sug efter godis. Just nu iallafall. För mig är lakrits det godaste :)

Mitt fredagsmys till någon bra film med pojkvännen,då är livet som bäst ^^

Jag läste en artikel igår på aftonbladet om en 23-årig kille från norge som hemskt nog var med om

jordbävningen i grekland för någon vecka sen. Han har spelat fotboll hela sitt liv,det han brinner för

vilket jag vet hur det är att ha något man lever för. I den här jordbävningen gjorde han sig så pass

illa att han behövde amputera båda benen ovanför knät. Jag kände verkligen med honom,jag som

dansat hela livet kan inte tänka mig hur det skulle vara att aldrig mer få använda mina ben igen till

att dansa. Men då uttalade han sig hur han ska få proteser,han känner sig motiverad till att kanske

bli en ännu bättre person än han var innan allting hände. Han kommer aldrig mer kunna spela som

han gjort hela sitt liv men han kommer kunna gå,simma och göra andra aktiviteter. När jag har läst

klart artikeln började jag tänka - den här killen ung är han också har precis varit med om en hemsk

sak på sin semester och miste sina båda ben på köpet,hur kan han vara positiv om att livet kommer

bli bra igen,allting kommer ordna sig han känner sig hoppfull. Jag blir mega imponerad utav dessa

personer som varit med om hemskare grejer än mig men han är den som fortsätter framåt,han har

dåliga dagar som han skrev precis som oss andra. Men jag förstår inte hur dom inte får panik över

hur deras liv kommer bli nu,medans jag får panik om minsta lilla sak i livet. Jag skulle vilja träffa en

sån här person som på något sätt fått sitt liv svårare men håller glöden uppe trots vad som hände.

Jag verkar aldrig kunna komma över mitt förflutna hur hårt eller hur länge jag än kämpar med det.

Det känns omöjligt. Mitt förlutna har gjort mig väldigt osäker på mig själv,rädd att vara lycklig eller

bli lycklig för tänk om det inte är på riktigt? Vill alltid att alla ska tycka om mig annars får jag panik

och måste prata med personen för att bli förstådd. Är konstant rädd att bli lämnad om det är utav

en pojkvän,en nära vän eller någon som hjälpt mig i livet. I mitt förhållande tillexempel känner jag

en press från mig själv att vara extra romantisk,alltid säga fina saker och visa hela tiden hur mina

känslor är för honom för ifall jag inte gör det då kanske han tycker jag är tråkig, jag duger kanske

inte för honom eller räcker inte till. Han vet hur jag pressar mig själv,hur känslan av att bli lämnad

som satt prägel på mitt liv fått sina djupa sår där inne i själen. Det har gått tio år sen jag träffa min

pappa,förrän för sju månader sen tog vi upp kontaken igen. Jag ville som alla andra ha en pappa

min pappa i mitt liv som alla andra. Det kändes bra,jag såg fram emot varje gång vi skulle ses,när

han skickade ett sms. Men sen för tre månader sen gjorde han bort sig,precis som alla gånger vi

försökt ha en relation. Den första månaden tyckte jag det bara var skönt att ha honom ute ur mitt

liv,jag vet ju själv att det aldrig kommer funka på grund av hur han är. Men nu i några veckor dom

senaste veckorna börjar det kännas jobbigt igen. Sättet han valde att lämna som gjorde att inget

mellan oss fanns längre, hur han krossade mitt barnhjärta för tusende gången. Under fyra år var

jag tillsammans med en kille som var min stora kärlek,jag gjorde allt för den här killen. Men flera

gånger under våra fyra år fick jag meddelanden av tjejer att han flörtar med dom eller deras vän

på nätet,hur dom träffats och vart otrogen mot mig. Jag trodde på han varje gång något sånt här

kom upp. Han lämnade mig åtta gånger dom sista två åren men kom tillbaka och böna verkligen

om en ny chans. Jag var ung,dum och galet kär i honom. Till slut lämnade han mig för en annan

han haft jag vet inte hur länge bakom min rygg. Trots att det gått fem år sen vi gjorde slut känner

jag mig mer dum som förstått mer dom senaste åren hur det faktiskt låg till. Under min skolgång

från ettan till nian med tre olika skolor under åren hamnade jag på hemskare skolor. Mobbningen

började redan i första klass ända upp till nian. Det var nio långa år att stå ut med klåpord,sparkar,

utfrysning,utskrattad och förnedring. Det har vart en jobbig,tuff och ensam uppväxt men jag har

kommit ut ur det starkare däremot har jag en fot i det förflutna och en i nuet. Det är som att stå i

klister,samtidigt som tankarna aldrig är tysta. Det finnas annat jag också varit med om men det

skulle ta hela natten att skriva om. Hur kan någon som mist båda sina ben som aldrig mera får

spela sin älskling sport se ljust på livet medans jag som varit med om andra hemska saker men

jag har mina ben och mycket annat att vara glad över i mitt liv men varför är då han mer positiv

än mig? Vart får han modet att våga ta sig ut trots alla hinder han kommer möta dagligen hela

livet? Jag vill veta,jag vill förstå för jag vill också kunna stänga en dörr och öppna en annan....

För ett år sen fick vi reda på min morfar drabbats av en väldigt ovanlig blodcancer,man får 2 till 5 år att leva

och det har snart gått två år. Det är skrämmande. Till en början var det egentligen ingen som förstod att det

var allvarligt men dom senaste månaderna har man börjat inse mer med tiden hur dålig han faktiskt är. Han

ser och verkar pigg när man träffar honom men bara att se honom gå från köket till stolen ute på altan vilket

är högst tre steg det är ingenting för oss men för han är dom tre fotstegen en kamp. Han blir anfådd som om

han gått en lång promenad,helt slut och trött. Jag och morfar har aldrig stått varandra nära,egentligen har vi

alla fyra kusiner aldrig stått han nära men han betyder allt för mig ändå. Sen han blev sjuk,sen han själv har

insett hur sjuk han är hur lite tid han kanske har kvar med oss har vi blivit tajtare och han kramar en hårt. Vi

försöker alla åka och träffa honom oftare då mormor och morfar bor långt ute på landet. Vi kan inte direkt gå

över gatan och hälsa på vilket är jobbigt. För varje gång jag träffar honom nu får jag en känsla av lättnad att

jag hann träffa honom igen och kan andas bättre. Men direkt jag kommer hem får jag panik av känslan tänk

om det här var sista gången jag träffade honom? Alla säger jämt till mig -vi alla ska dö någon gång. Så klart

jag är medveten om det men har svårt att tackla med det. Han är min morfar. Den ända mannen jag har växt

upp med och alltid funnits i mitt liv. Idag åkte hela min familj ut till mormor och morfar. Jag, min mamma, min

moster,hennes kille och hans dotter,två av mina kusiner och kusinens ena tjej. Nästan hela familjen,men alla

kunde inte komma då några inte bor här i stan och dom andra jobbade men annars hela tjocka släkten kom.

Vi grillade,umgicks,gick ner till bryggan och bada,fikade och hade en super mysig kväll tillsammans m.familj

Utsikten från mormor och morfars hus <3

På väg ner mot bryggan <3

Rosa moln bland gröna buskar <3

Long time no see,nu blev det ett till sånt där långt uppehåll som jag sa till mig själv att det inte skulle

bli den här gången men vi kan kalla det ledighet under sommaren. Jag kan inte förstå hur vi redan är

i augusti ?? Vi gick nyss och vänta på att vintern skulle gå över för att längta till sommaren som bara

var runt hörnet. Nu är sommaren snart slut istället,igen! Det går lika fort om inte ännu fortare för varje

år som går. Har sagt till mig själv i några år nu att -den här sommaren ska jag verkligen njuta till max-

men varje år i slutet på sommaren står man lika häppen och undra vart sommaren tog vägen?? Synd

att vädret inte varit på topp här i västerås men för mig har det här vart den bästa sommaren på många

år,det har verkligen hänt mycket på lite tid. I maj tog det slut mellan mig och min pojkvän men nu efter

fyra månaders uppehåll har vi hittat tillbaka till varandra mer än någonsin. Vi har börjat prata om våran

framtid att börja bilda familj ihop vilket han aldrig ville ta upp innan. Vi har vart på våran första semester

ihop då vi äntligen fick ihop våra ledigheter samma vecka. Det blev en vecka i Finland,jag vet det låter

inte speciellt roligt finland liksom av alla ställen men asså det var min bästa vecka i mitt liv. Vi gick upp

för två berg där vi såg all sjö och skog långt uppifrån,vi bastade vilket blev något till min favorit grej att

göra,satt framför brasan i stugan mitt inne i en skog varje kväll innan vi skulle sova. Det fanns ingen el

eller dusch eller internet men det var precis vad jag behövde frånkoppling vara offline från omvärlden i

en hel vecka. Det var ren heling,min kropp blev som ett med mig. Jag har aldrig känt mig i sån frid med

mig själv. Vi har varit på Gröna Lund,vi fick en sån där riktig varm sommardag/kväll med en jätte vacker

solnedgång som var magisk att se. Vi firade våran tre årsdag med att egentligen gå på sommarkrysset

men vi blev mer sugna på att åka karuseller. Då det var våran dag fick jag en tur i kärlekstunneln,det var

super romantiskt ^^ Vi tog en runda i lustiga huset också vilket är min favorit. Som barn kunde jag köra

den rundan upp till 50 gånger utan att tröttna. Nu när jag inte varit på grönan på flera år var det som att

vara ett barn igen där inne. Har fått se min yngsta kusin ta studenten vilket var rätt ofattbart då han nyss

var en liten pojke och alltid ville upp i min famn. På söndag åker jag till Göteborg vilket är min favorit -att

-göra-varje-år tripp med mamma. Det ska bli skönt men en sista mini-semester i min favoritstad,hoppas

på fint väder bara men oavsett är det alltid skönt att byta miljö om det så bara är för några dagar är det

bättre än inga dagar alls. Som ni hör har min sommar varit superb men än är den inte slut och har vi lite

tur kanske det till och med är varmt och fint ända till slutet av september. En sak som är säker är att jag

har älskat den här sommaren,det finns inget att klaga på. På väldigt länge jag är verkligen lycklig japp<3