För ett år sen fick vi reda på min morfar drabbats av en väldigt ovanlig blodcancer,man får 2 till 5 år att leva

och det har snart gått två år. Det är skrämmande. Till en början var det egentligen ingen som förstod att det

var allvarligt men dom senaste månaderna har man börjat inse mer med tiden hur dålig han faktiskt är. Han

ser och verkar pigg när man träffar honom men bara att se honom gå från köket till stolen ute på altan vilket

är högst tre steg det är ingenting för oss men för han är dom tre fotstegen en kamp. Han blir anfådd som om

han gått en lång promenad,helt slut och trött. Jag och morfar har aldrig stått varandra nära,egentligen har vi

alla fyra kusiner aldrig stått han nära men han betyder allt för mig ändå. Sen han blev sjuk,sen han själv har

insett hur sjuk han är hur lite tid han kanske har kvar med oss har vi blivit tajtare och han kramar en hårt. Vi

försöker alla åka och träffa honom oftare då mormor och morfar bor långt ute på landet. Vi kan inte direkt gå

över gatan och hälsa på vilket är jobbigt. För varje gång jag träffar honom nu får jag en känsla av lättnad att

jag hann träffa honom igen och kan andas bättre. Men direkt jag kommer hem får jag panik av känslan tänk

om det här var sista gången jag träffade honom? Alla säger jämt till mig -vi alla ska dö någon gång. Så klart

jag är medveten om det men har svårt att tackla med det. Han är min morfar. Den ända mannen jag har växt

upp med och alltid funnits i mitt liv. Idag åkte hela min familj ut till mormor och morfar. Jag, min mamma, min

moster,hennes kille och hans dotter,två av mina kusiner och kusinens ena tjej. Nästan hela familjen,men alla

kunde inte komma då några inte bor här i stan och dom andra jobbade men annars hela tjocka släkten kom.

Vi grillade,umgicks,gick ner till bryggan och bada,fikade och hade en super mysig kväll tillsammans m.familj

Utsikten från mormor och morfars hus <3

På väg ner mot bryggan <3

Rosa moln bland gröna buskar <3