mystoryinlife

Senaste inläggen

Av Madeleine - 4 augusti 2017 19:22

Jag gick runt hela morgonen idag och var helt säker på att det var onsdag idag. Glädjen när jag satt

på bussen några timmar senare och kom på mig själv -men vänta,det är fredag idag! Då kan man ju

inte annat än bli glad :D Tog nyss cykeln till affären både för att slippa gå och bära en tung påse med

mat men också för att tvättstugan är vid sju. Det små regna lite och ganska mycket motvind,iallafall på

hemvägen. Tvätta på en fredag hör inte till min vanlighet men då jag åker på mini-semester på söndag

är det lite kläder som måste tvättas. Föredrar ni fredags eller lördagsmys?? Jag är mer för fredagsmys

vet inte varför men man har hållt igång hela veckan och kämpat på för att komma till den där fredagen.

Fredagskänsla är nog något vi alla känner igen,en bra känsla som spritter i hela kroppen och inget kan

förstöra din dag. På erat fredagsmys på kvällarna,vad äter ni helst. Godis,chips med dipp eller popcorn?

Jag är varken godis eller chips människa men har mina perioder då jag äter godis varje helg sen ibland

kan det gå månader utan godis. Men sen jag och min pojkvän var iväg på semester 1vecka då  blev det

en hel del godis,sen dess har jag fått ett sug efter godis. Just nu iallafall. För mig är lakrits det godaste :)



 

Mitt fredagsmys till någon bra film med pojkvännen,då är livet som bäst ^^



ANNONS
Av Madeleine - 3 augusti 2017 18:22

Jag läste en artikel igår på aftonbladet om en 23-årig kille från norge som hemskt nog var med om

jordbävningen i grekland för någon vecka sen. Han har spelat fotboll hela sitt liv,det han brinner för

vilket jag vet hur det är att ha något man lever för. I den här jordbävningen gjorde han sig så pass

illa att han behövde amputera båda benen ovanför knät. Jag kände verkligen med honom,jag som

dansat hela livet kan inte tänka mig hur det skulle vara att aldrig mer få använda mina ben igen till

att dansa. Men då uttalade han sig hur han ska få proteser,han känner sig motiverad till att kanske

bli en ännu bättre person än han var innan allting hände. Han kommer aldrig mer kunna spela som

han gjort hela sitt liv men han kommer kunna gå,simma och göra andra aktiviteter. När jag har läst

klart artikeln började jag tänka - den här killen ung är han också har precis varit med om en hemsk

sak på sin semester och miste sina båda ben på köpet,hur kan han vara positiv om att livet kommer

bli bra igen,allting kommer ordna sig han känner sig hoppfull. Jag blir mega imponerad utav dessa

personer som varit med om hemskare grejer än mig men han är den som fortsätter framåt,han har

dåliga dagar som han skrev precis som oss andra. Men jag förstår inte hur dom inte får panik över

hur deras liv kommer bli nu,medans jag får panik om minsta lilla sak i livet. Jag skulle vilja träffa en

sån här person som på något sätt fått sitt liv svårare men håller glöden uppe trots vad som hände.


Jag verkar aldrig kunna komma över mitt förflutna hur hårt eller hur länge jag än kämpar med det.

Det känns omöjligt. Mitt förlutna har gjort mig väldigt osäker på mig själv,rädd att vara lycklig eller

bli lycklig för tänk om det inte är på riktigt? Vill alltid att alla ska tycka om mig annars får jag panik

och måste prata med personen för att bli förstådd. Är konstant rädd att bli lämnad om det är utav

en pojkvän,en nära vän eller någon som hjälpt mig i livet. I mitt förhållande tillexempel känner jag

en press från mig själv att vara extra romantisk,alltid säga fina saker och visa hela tiden hur mina

känslor är för honom för ifall jag inte gör det då kanske han tycker jag är tråkig, jag duger kanske

inte för honom eller räcker inte till. Han vet hur jag pressar mig själv,hur känslan av att bli lämnad

som satt prägel på mitt liv fått sina djupa sår där inne i själen. Det har gått tio år sen jag träffa min

pappa,förrän för sju månader sen tog vi upp kontaken igen. Jag ville som alla andra ha en pappa

min pappa i mitt liv som alla andra. Det kändes bra,jag såg fram emot varje gång vi skulle ses,när

han skickade ett sms. Men sen för tre månader sen gjorde han bort sig,precis som alla gånger vi

försökt ha en relation. Den första månaden tyckte jag det bara var skönt att ha honom ute ur mitt

liv,jag vet ju själv att det aldrig kommer funka på grund av hur han är. Men nu i några veckor dom

senaste veckorna börjar det kännas jobbigt igen. Sättet han valde att lämna som gjorde att inget


mellan oss fanns längre, hur han krossade mitt barnhjärta för tusende gången. Under fyra år var

jag tillsammans med en kille som var min stora kärlek,jag gjorde allt för den här killen. Men flera

gånger under våra fyra år fick jag meddelanden av tjejer att han flörtar med dom eller deras vän

på nätet,hur dom träffats och vart otrogen mot mig. Jag trodde på han varje gång något sånt här

kom upp. Han lämnade mig åtta gånger dom sista två åren men kom tillbaka och böna verkligen

om en ny chans. Jag var ung,dum och galet kär i honom. Till slut lämnade han mig för en annan

han haft jag vet inte hur länge bakom min rygg. Trots att det gått fem år sen vi gjorde slut känner

jag mig mer dum som förstått mer dom senaste åren hur det faktiskt låg till. Under min skolgång

från ettan till nian med tre olika skolor under åren hamnade jag på hemskare skolor. Mobbningen

började redan i första klass ända upp till nian. Det var nio långa år att stå ut med klåpord,sparkar,

utfrysning,utskrattad och förnedring. Det har vart en jobbig,tuff och ensam uppväxt men jag har

kommit ut ur det starkare däremot har jag en fot i det förflutna och en i nuet. Det är som att stå i

klister,samtidigt som tankarna aldrig är tysta. Det finnas annat jag också varit med om men det

skulle ta hela natten att skriva om. Hur kan någon som mist båda sina ben som aldrig mera får

spela sin älskling sport se ljust på livet medans jag som varit med om andra hemska saker men

jag har mina ben och mycket annat att vara glad över i mitt liv men varför är då han mer positiv

än mig? Vart får han modet att våga ta sig ut trots alla hinder han kommer möta dagligen hela

livet? Jag vill veta,jag vill förstå för jag vill också kunna stänga en dörr och öppna en annan....


 

ANNONS
Av Madeleine - 2 augusti 2017 22:36

För ett år sen fick vi reda på min morfar drabbats av en väldigt ovanlig blodcancer,man får 2 till 5 år att leva

och det har snart gått två år. Det är skrämmande. Till en början var det egentligen ingen som förstod att det

var allvarligt men dom senaste månaderna har man börjat inse mer med tiden hur dålig han faktiskt är. Han

ser och verkar pigg när man träffar honom men bara att se honom gå från köket till stolen ute på altan vilket

är högst tre steg det är ingenting för oss men för han är dom tre fotstegen en kamp. Han blir anfådd som om

han gått en lång promenad,helt slut och trött. Jag och morfar har aldrig stått varandra nära,egentligen har vi

alla fyra kusiner aldrig stått han nära men han betyder allt för mig ändå. Sen han blev sjuk,sen han själv har

insett hur sjuk han är hur lite tid han kanske har kvar med oss har vi blivit tajtare och han kramar en hårt. Vi

försöker alla åka och träffa honom oftare då mormor och morfar bor långt ute på landet. Vi kan inte direkt gå

över gatan och hälsa på vilket är jobbigt. För varje gång jag träffar honom nu får jag en känsla av lättnad att

jag hann träffa honom igen och kan andas bättre. Men direkt jag kommer hem får jag panik av känslan tänk

om det här var sista gången jag träffade honom? Alla säger jämt till mig -vi alla ska dö någon gång. Så klart

jag är medveten om det men har svårt att tackla med det. Han är min morfar. Den ända mannen jag har växt

upp med och alltid funnits i mitt liv. Idag åkte hela min familj ut till mormor och morfar. Jag, min mamma, min

moster,hennes kille och hans dotter,två av mina kusiner och kusinens ena tjej. Nästan hela familjen,men alla

kunde inte komma då några inte bor här i stan och dom andra jobbade men annars hela tjocka släkten kom.

Vi grillade,umgicks,gick ner till bryggan och bada,fikade och hade en super mysig kväll tillsammans m.familj


 

Utsikten från mormor och morfars hus <3


 

På väg ner mot bryggan <3


 

Rosa moln bland gröna buskar <3

Av Madeleine - 1 augusti 2017 18:59

Long time no see,nu blev det ett till sånt där långt uppehåll som jag sa till mig själv att det inte skulle

bli den här gången men vi kan kalla det ledighet under sommaren. Jag kan inte förstå hur vi redan är

i augusti ?? Vi gick nyss och vänta på att vintern skulle gå över för att längta till sommaren som bara

var runt hörnet. Nu är sommaren snart slut istället,igen! Det går lika fort om inte ännu fortare för varje

år som går. Har sagt till mig själv i några år nu att -den här sommaren ska jag verkligen njuta till max-

men varje år i slutet på sommaren står man lika häppen och undra vart sommaren tog vägen?? Synd

att vädret inte varit på topp här i västerås men för mig har det här vart den bästa sommaren på många

år,det har verkligen hänt mycket på lite tid. I maj tog det slut mellan mig och min pojkvän men nu efter

fyra månaders uppehåll har vi hittat tillbaka till varandra mer än någonsin. Vi har börjat prata om våran

framtid att börja bilda familj ihop vilket han aldrig ville ta upp innan. Vi har vart på våran första semester

ihop då vi äntligen fick ihop våra ledigheter samma vecka. Det blev en vecka i Finland,jag vet det låter

inte speciellt roligt finland liksom av alla ställen men asså det var min bästa vecka i mitt liv. Vi gick upp

för två berg där vi såg all sjö och skog långt uppifrån,vi bastade vilket blev något till min favorit grej att

göra,satt framför brasan i stugan mitt inne i en skog varje kväll innan vi skulle sova. Det fanns ingen el

eller dusch eller internet men det var precis vad jag behövde frånkoppling vara offline från omvärlden i

en hel vecka. Det var ren heling,min kropp blev som ett med mig. Jag har aldrig känt mig i sån frid med

mig själv. Vi har varit på Gröna Lund,vi fick en sån där riktig varm sommardag/kväll med en jätte vacker

solnedgång som var magisk att se. Vi firade våran tre årsdag med att egentligen gå på sommarkrysset

men vi blev mer sugna på att åka karuseller. Då det var våran dag fick jag en tur i kärlekstunneln,det var

super romantiskt ^^ Vi tog en runda i lustiga huset också vilket är min favorit. Som barn kunde jag köra

den rundan upp till 50 gånger utan att tröttna. Nu när jag inte varit på grönan på flera år var det som att

vara ett barn igen där inne. Har fått se min yngsta kusin ta studenten vilket var rätt ofattbart då han nyss

var en liten pojke och alltid ville upp i min famn. På söndag åker jag till Göteborg vilket är min favorit -att

-göra-varje-år tripp med mamma. Det ska bli skönt men en sista mini-semester i min favoritstad,hoppas

på fint väder bara men oavsett är det alltid skönt att byta miljö om det så bara är för några dagar är det

bättre än inga dagar alls. Som ni hör har min sommar varit superb men än är den inte slut och har vi lite

tur kanske det till och med är varmt och fint ända till slutet av september. En sak som är säker är att jag

har älskat den här sommaren,det finns inget att klaga på. På väldigt länge jag är verkligen lycklig japp<3

 



Av Madeleine - 30 april 2017 17:13



Vill önska alla en trevlig valborg,hoppas den blir mysig och bra vad ni än gör. Jag ser fram emot min valborg som jag trodde inte skulle bli av men nu kommer den bli bättre än vad jag kunde hoppats på. Glad valborg på er <3

Av Madeleine - 28 april 2017 14:18

I hela mitt liv har jag sökt efter uppmärksamhet,godkännande och kärlek från min pappa men hur

mycket jag kämpade och visade hur duktig jag var dög det aldrig. Vad jag än gjorde var det aldrig

för mig själv,det var alltid för att göra pappa stolt men fick aldrig höra dom orden från honom,inte

en ända gång som barn. Har också känt att jag aldrig kunnat vara mig själv utan jag måste vara

den som pappa tycker jag borde vara vilket jag idag fattar är helt fel. Den här pressen och stress

som fanns inom mig blev till slut för påtaglig att jag inte kunde leva mitt liv. Under arton år fanns

det ingen annan vägg att ta än att stå ut men väl vid 18års ålder fick jag nog,nu räckte det tyckte

jag och satte ner näven i bordet. Jag ville aldrig mer se honom,jag var äntligen fri och det var det

bästa beslutet jag någonsin tagit. Men saknaden efter mina syskon,ansvaret som storesyster och

längtan efter min pappa blev för stor när allt väl kom ikapp mig. För fyra månader sen plingade min

mobil till,det var pappa. Mitt hjärta stannade för ett tag,var det här sant? Han ville ses på en fika &

se om vi kan börja om då vi inte setts på tio år. Det här var stort,så klart nästan som ett mirakel att

min största dröm kommit i uppfyllelse,få tillbaka min familj. Vi fikade,vi pratade,vi kramades och sen

dess har allting känts jätte bra. Till för två dagar sen. Vi hade inte setts på en månad då jag har vart

sjuk länge. Allting var som vanligt,det flöt på som det brukar men sen kom det. Det där jag fruktat så

länge sen fyra månader tillbaka.Det var som att bli 10år igen och lyssna på hur dålig man är,vad jag

gör fel,hur jag borde vara,hur patetisk man är och hur jag aldrig kommer få ett liv. Jag satt och lyssna



en hel timme,grät och visste inte vad jag skulle ta mig till. Vi har inte setts på tio år,vi har träffats sju

gånger under fyra månader men han pratade till mig som om han kände mig,att han visste vad som är

bäst för mig. Som vanligt pratade han till mig som en psykolog och inte en förälder. Till slut brast det,

jag skrek nästan på han och sa allt jag kände -kommer du ihåg när jag var liten och du sa: du kommer

aldrig bli någonting!? När jag fått ur mig allt bad jag honom att gå. Han gick mot hallen,satte på sig sina

skor och jacka,låste upp dörren,gick och smällde igen dörren. Vilken pappa till pappa man har. Jag var

inte förvånad att det här hände men ändå förvånad. När han gick vek mina ben sig och bara grät till att

mamma kom och hämta mig. Jag vill aldrig mer se honom. Jag mår väldigt bra idag trots det som var

för nu vet jag hur det det kunde bli om vi skulle ta upp relationen igen,alltså dåligt. Nu slipper jag frågor

och funderingar som funnits i tio år. Nu kan jag få ro i kroppen. Men jag är jätte arg. Fast nu känner jag

mig lättad att slippa leva utan honom men klart det gör ont att förlora sin pappa för tredje gången men i

längden vet jag att det här är för det bästa. Jag har även lärt mig att jag kan inte alltid fixa det som är

trasigt,ibland ska saker bara vara som dom är. Det här ansvaret som storesyster måste jag släppa för

jag kan inte finnas för några som inte vill finnas i ens liv. Har trott i flera år att jag kommer aldrig bli glad

om inte dom här personerna finns i mitt liv men äntligen har jag öppnat mina ögon och något sa klick att

jag har hela den här tiden haft allting framför mig som jag behöver. Men jag är stolt över mig själv,tänker

aldrig mer ursäkta mig över den jag är,det finns bara en av mig. Det här blir min nya start i livet,jag är fri.


 

Av Madeleine - 25 april 2017 14:43

Vilket tråkigt väder det är,märks att det är april. Sol,regn,snö,sol,regn,snö. Är trött nästan hela

tiden,har svårt att komma upp på morgonen fast klockan stod på halv nio imorse vilket är rena

sovmorgonen. Fast jag sovit åtta timmar nästan i sträck känn det som om jag sovit högst tre

timmar. Men man blir trött av sånt här väder,det tror jag dom flesta är just nu. Det är grått och

mörkt när man kliver upp oavsett tid har man tur ifall man börjar tidigt kan man få gå upp med

solen runt sex tiden som jag fick göra någon dag här förra veckan. Men som idag då när jag är

ledig gör det mig faktiskt ingenting att det regnar plus att jag har en trött dag därför tänker jag

ha en mysdag hemma inne och lyssna samtidigt på regnet som slår mot fönsterbrädorna som

är ett av dom mysigaste ljuden ^^ Dagar som dessa när man slipper gå ut,inga måsten alls du

får helt bestämma hur du ska lägga upp din dag. Dagar som idag är guldvärda när man känner

att man verkligen behöver det,den här dagen tänker jag ta för mig själv och njuta hela dagen :)


 

Av Madeleine - 24 april 2017 14:29

Ibland eller ganska ofta brukar jag undra om det verkligen kan finnas någon som tänker och oroar

sig nästan dygnet runt av egentligen ingen anledning lika mycket som jag ? Det finns alltid något

som oroar mig,som skrämmer mig,gör mig nojig och ledsen. När dom känslorna kommer då finns

det inget som kan ta mig ner på jorden,jag ifrågasätter allting och måste bolla funderingar & frågor

med någon som verkligen känner mig vilket oftast blir mamma. Jag hatar mig själv i just dom här

stunderna för hur lugnande svar jag än får och egentligen vet tar oron över känslorna och allt som

är realistiskt finns inte ens för mig. På grund av allt det jobbiga i livet som vart,mitt självförtroende

som inte ens existerar har gjort att jag inte tror på mig själv i någon situation med någonting. Jämt

rädd att ifall jag är glad en vecka och något händer lägger jag skulden på mig själv att hur i världen

kunde jag någonstans tro att det skulle gå bra för mig,att nu kommer jag bli glad. En liten grej som

händer får mig att falla så hårt. Alla svek,lögner,besvikelser och falska människor som förstort ens

liv har gjort mig till en orolig själ. Det finns nästan aldrig en stund i min vardag där jag känner lugn

eller lättnad eller glädje för jag är orolig nästan dygnet runt över olika saker. Jag vill verkligen vara

genuint glad eller ännu bättre lycklig men jag vet inte hur man är det,det är en känsla jag totalt har

glömt bort hur det är att vara. Det är många gånger jag drar mig i håret,sätter mig på huk och bara

gråter för den här oron tär på mig men jag vet inte hur jag ska göra mig av med den. Jag vill kunna

tycka om mig själv men det går inte. När andra runt mig ställer frågan -men du vet väl att du är bra?

Då får jag panik,stirrar på dom,hjärtat slår hårt och det är blir svårt att andas. Jag vet vad dom vill

ha för svar men jag kan inte för jag tror inte på något med mig själv och det är skiiit jobbigt. Är det

nån annan som känner igen sig i dom här känslorna eller är man knäpp?? Jag hoppas det finns en

dag där ingenting kan påverka mig längre,tankarna är borta,jag är lycklig och ser det bra hos mig :)


 

Presentation


~ Från och med nu, här och nu ~

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ mystoryinlife med Blogkeen
Följ mystoryinlife med Bloglovin'

mystoryinlife


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se